EN MENING, EN FRAMTID
I somras kom det ett brev från en väninna från förr. Hon vet att Anna är död. Min väninna är på väg till Sverige under sommaren och vi stämmer träff. Vårt möte inleds trevande eftersom det är några år sedan vi senast träffades. Vi vandrar omkring i ett somrigt Göteborg i jakt på ett ledigt bord på en uteservering. Det är fullt överallt. Skratt blandas med ljudet av bestick som klirrar mot tallrikar. Tårar som rinner ner för våra kinder. Det finns så mycket smärta i historierna som berättas. Som möts. Men det är skönt att bara gå. Till slut hittar vi ett ledigt restaurangbord lite avsides på en bakgård. Det är en lättnad eftersom våra tårfyllda ögon drar till sig uppmärksamhet.

Min väninna miste sin förstfödde son strax efter hans födsel. En tid därefter födde hon tvillingar. Vi utbyter tankar och jag finner tröst i att vi delar ett liknande öde, men ändå på så olika sätt. Med distans till sorgen kan hon känna tacksamhet över den tid hon fick tillsammans med sin son. Hennes version av mening är att hon kan tacka sin förstfödde för de två barn som sedan skulle komma. Som annars inte hade blivit. Jag tror mig förstå hur hon tänker. Däremot kan jag inte applicera det på vår situation. Ett liv för ett annat ringer i mina öron.

När jag i efterhand reflekterar över vårt samtal blir det tydligt för mig att meningsskapande ligger på individnivå.

Att se sitt barn tyna bort och dö i en fruktansvärd sjukdom är att konfronteras med den djupaste av meningslösheter….